Apati

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Jag skulle vilja vara en människa som är verkligen övertygad om att lyckan finns i pengar och kändisskap. Pengar går att ordna, kändisskap går att ordna.

Jag kan inte stänga av. Jag kan inte blunda för alla orättvisor och skit som finns i världen. Jag har ingen spärr som får mig att ignorera saker och ting som borde vara sunt att göra. Resten av mänskligheten gör det. Blundar. Men det är som med monster under sängen. När man till slut har kommit fram till att det inte finns monster där så försvinner de för gott. Samma sak med världen. När man har insett att världen är en jävligt orättvis plats där människor dör varje dag för folks snikenhet så går det inte att tvätta bort den insikten.

Att ändra på världen är att bli ett med det. Spola ner sina ideal eller gömma dem väl och kämpa sig uppåt i maktstrukturerna. Då kanske man kan göra skillnad. Men tänk om man blir som de? Tänk om de tar ens själ på vägen upp?

Hur vågar jag skaffa barn till den här världen där det är ingen idé att bry sig för det är ändå ingen idé? Den dagen alla vi luras ner i apatin så kommer våra liv styras av dumburken och skiten som visas där. Göd dig själv och skit i andra. Vi lever i ett samhälle är Skugge fnyser åt människor som hjälper andra. Att hjälpa andra är det högsta idealet som finns. Men det är lättare att köpa sig en fettsugning, köpa sig en fin bil och ha som livsmål att knulla vackra flickor. Då blir man lycklig.

Peace

Over and out