söndag, september 18, 2005

Vuxenvärlden

Igår var jag på kalas. Det var en födelsedagsfest och jag är en fikapolare till själva offret för festen. Det var bordsplacering och det var en liten text på tallriken så att man fick gå runt och läsa sig till var man skulle sitta. Jag hamnade mellan två damer som båda var sambos varav den ena bodde i fjollträsktrakten i en villa. Den andra var en bekant så henne kunde jag prata om dittan och dattan med. Det var trevligt med mat och öl och sådant. Det som slog mig i småfyllan var att jag inte hade något gemensamt med de här stadgade personerna överhuvudtaget. De hade tagit ett annat steg i livet än jag. De flesta hade nog ett mål i livet. De kunde se sig själv om fyrtio år. Jag vet fan inte vad jag gör om en kvart. Men det fina i kråksången var att jag inte kände någon som helst cynisism eller bitterhet över mitt val av väg i livet. Jag kunde sitta där och vara trevlig och känna att mitt val inte var bättre eller sämre än någon annans. Jag insåg även att jag inte kan följa andras vägar till lycka utan ta den väg som öppnar sig framför mig. Sen är väl min väg dimhöljd och svår att se vart den leder men det bäddar bara för överraskningar.

Jag mår bra. Jag kan skratta och känna mig meningsfull. Det är viktigt. Det är det enda viktiga.

4 kommentarer:

Har Anand Kaur sa...

Finstämt.

D.N.A sa...

Har du blivit ett med världssjälen?

Kaptenen sa...

Jag lyckas inte alltid att vara cynisk. Jag hittar egna lösningar där jag gör rätt och alla andra fel.

Anonym sa...

Stadgade människor som kan se sig själva om 10 år brukar få mig alldeles lycklig, lycklig över att jag inte är som de.