Jag har funderat på det här med att ljuga. Visst ljuger vi dagligen. Små vita lögner som fungerar som olja i motorn som är det sociala spelet. Vi säger snälla saker om folks frisyrer/kläder/whatever som inte alltid är sant men det vi vet är att säga sanningen inte alltid är det som fungerar bäst. Det gäller att ha fingerspitzgefuhl. Vissa människor säger alltid sanningen. Det som kännetecknar denna grupp av människor är att de i regel inte har några kompisar. De får aldrig frågor om något för folk vet att de riskerar en jävla dräpare varje gång och det vill man inte ha. Sen finns det vänner. Bland vänner så säger man sanningen vid rätt tillfälle. Man sprider inte sanningar som gödsel på en åker utan man ser till att potionera ut dem med lagom intervall. Speciellt när det gäller hårda sanningar. Snälla sanningar ska vi sprida så mycket som möjligt. När var det sist du sa ett snällt ord till en vän/partner/kompis/kollega?
So long suckers
Over and out
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag har en sådan "vän" som man knappt vill träffa längre för man kommer oundvikligen få en kniv i ryggen på ett eller annat sätt. Den personen har inga vänner. Inga alls.
Såna "överärliga" människor använder bara ärligheten som en täckmantel för att få vara elaka mot folk. För sen kan dom ursäkta sig med "Meh, jag är bara ärlig. Det är sån jag är. take it or leave it." Jävla fuckers, säger jag.
Kul då att man jobbar på en arbetsplats, där det som lönar sig minst är ärlighet.
Vägrar dock att underordna mig det tänket.
Sanning till viss gräns, dock!
Jag skickade ett sms till min sjukskrivna arbetskamrat och sa att jag saknade henne och att jag skulle ringa henne imorgon. Det var det senaste snälla jag sa till ngn...
(Jag råkade by accident även säga till min chef att hon var en fetfitta...)
Nina: var det chefen eller den sjukskrivna som var fetfittan?
Skicka en kommentar