Det jag undrar om folk som är desperata. Inte fylledesperata för det beteendet kan vem som helst fall in på när promillen är hög och klockan går mot stängningsdags. Men när man skaffar sig en partner som man egentligen inte är kär i men som kanske är kär i en bara för att få bekräftelsen. Bekräftelse är viktigt för alla människor men att skaffa det genom att vara oärlig går över mitt förstånd. Jag vill givetvis ha bekräftelse på att jag duger och är värd att älska men vad är det värt när jag själv far med osanning. Jag förstår inte rädslan för att vara singel ett tag innan man hittar det rätta. Men det måste vara rätt. Sen är det inte säkert att den rätta dyker upp men då får man väl ta och bli desperat då. Det är lättare att förstå desperation hos folk som är 40-50 men när 25 åringar blir det så är det rätt patetiskt.
Peace
Over and out
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
livet är förändring... det är det som kan bli ett problem. För vi är ju bara förändringsbenägna till en viss gräns, eller hur. Det värsta som finns är desperata kvinnor i 40-50 års åldern som går över lik för att få till det.
Helt riktigt...tyvärr har jag en liten syster som gör så...trots att hon bara är 25. Iofs tror jag att det beror på att hon aldrig har älskat och därför inte vet hur det ska kännas...
Sad, verey sad indeed.
det är nog ännu värre... Inte veta hur det är att älska någon....
Skicka en kommentar