Det finns många bra saker som kommer med åren (näshår, hår på ryggen, svårt att kissa för att nämna några). Men när man är gammal som gatan så vet jag vad jag vill. För tio år sedan då jag inte var torr bakom öronen så var det bra om man hade en hundring i plånboken och mat i kylen. Då var allt bra. Ungefär så var första förhållandet. Det var en hon! Två ben, två armar, ett huvud. Hey, good enough for me (klart det inte var så men ni förstår poängen) . Men när åren börjar samlas på hög så börjar man ställa krav på livet. Krav som är större än hundra pix i plånboken (tvåhundra minst!).
I förhållanden så har man förstått vad man vill ha (Hon ska kunna diska och städa... skoja bara!). Man ställer krav. Ju äldre man blir så ökar kraven. Hon/Han ska vara dittan och dattan. Men när tiden går så tunnas linjerna ut av prospekter och precis som vid fruktdisken så försvinner de som har glansig yta och saftigt innandöme först. Kvar är de med skavanker på utsidan och torra på insidan. Antingen så ökar kraven bara för att man vet vad man vill eller så kan det vara för att slippa bli sårad (jaja, det var ingen förlust. Not good enough). Om man bara ser till att vara den som ratar så slipper man själv bli ratad, fiffigt va? Samtidigt som det här händer så hittar man på saker, skaffar sig hobbies, vänner och annat som fyller ut platsen där pojkvän/flickvän ska vara och en dag har man insett att man inte har något behov av en bättre/sämre hälft. Sen kan man leva lyckligt i resten av sitt liv med sin hund/papegoja/dammråtta/valfritt djur.
Eller så är jag bara cynisk igen:)
Peace
Over and out
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tja, man kan ju leva hela sitt liv låtsandes vara död och den dagen man vaknar och finner en blomma på bröstet, kan man dra en lättnadens suck och konstatera att det äntligen inträffat, det där man väntat på... eller så kan man ju välja att leva sitt liv i det riktiga livet, vilket innebär att skaffa sej besvär, ha salt, bittermandel men också sockervadd på tungan varje dag... viva la vita! Ut pojk!
Karjalanheili
krav och krav.... det är kanske ens egen förmåga till anpassning som försämras med åren. Och damråttor kan vara rätt keliga om man tämjer de först.
Du har nog rätt där. Ens anpassningsförmåga blir sämre med åren. Hmm...
Jag tror att du är cynisk. För jag har TVÅ katter och inte ersätter det minsann ngn som kan hångla. Och även om ngn katt får för sig att sova med en så värmer den inte upp hela kroppen utan bara det lämpliga ställe den själv valt.
Och förresten tycker jag att mina ytliga krav har minskat med åren samtidigt som personlighetskraven ökat. Jag är inte så brydd i att ytan inte är skinande och polerad. Men om personen inte skrattar åt ordet bajskorv får det vara.
Eller så är jag en obotlig kärlekstörstande?
Ytan är något som förfaller och personligheten utvecklas.
Hahaha. Om de inte kan skratta åt ordet bajskorv så får det fan vara.
Alla är vi obotliga kärlekstörstare. Mer eller mindre cyniska.
Skicka en kommentar