Jag har insett nu när saker pekar åt rätt håll och jag har funnit mig själv gå runt och hoppas på saker jag aldrig skulle hoppats på för ett halvår sen. Det som slår mig nu är att jag måste odla på min cyniska sida och även kunna känna igen bitterheten när den visar sitt fula tryne igen (trust me, it will). Känslor som de är en del av våra liv vare sig vi vill eller inte. Inget jag ser fram emot men det ger mig perspektiv på tillvaron då det är en berg och dalbana. Det värsta jag visste när jag var cynisk och bitter var de människor som sa saker som "Var inte så sur", "Skärp dig!" "Det kommer att ordna sig", det störde mig något oerhört när man träffade på människor som inte lyssnade utan utgick bara utifrån sig själv och sina lyckokänslor. Jag vill inte bli en människa som jag själv skulle hata. Jag ska inte bli en amfetaminlspeedadlyckojunkie som skuttar runt i tillvaron och gör tummen upp till allt och säger ovanstående saker... Jag vill kunna lyssna på mina vänner när de är nere och förstå dem. Utan förståelse kan jag inte hjälpa dem när de är nere. För de har hjälpt mig när jag inte varit på topp. Därför skall jag odla på mina sidor där jag kan känna det där svarta. Jag ska leva för stunden men jag ska inte glömma det dåliga i livet.
Peace, over and out.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När jag är nere vill jag att någon ska säga "Det ordnar sig". Vad är det för fel med att säga så? För de flesta människor ordnar det sig till slut och det är ganska tryggt att veta.
Skicka en kommentar